112 days ago
00.59
Just nu ligger jag och jag och kan verkligen inte sova.. Det är i sånna här tillfällen man tänker som mest, på allt verkligen. Jag har kollat igenom massa gamla bilder och hittade en på mig och Emilia uppe i svengelskasalen. Jag minns det som igår.
Jag och Emilia hade sovit över hos Alexandra den natten och det var sista dagen tillsammans med klassen. Vi skulle ha det mysigt och gå till stranden tillsammans och äta pizza och sånt. Andrea ringde Alexandra precis innan vi skulle gå ut för att vänta på min mamma som skulle köra oss till skolan och vi hörde att det var något som inte stämde, något var fel i hennes röst. Hon sprang upp till oss och berättade att Monia var död, vi kunde inte fatta det och det kan jag inte än idag. Vi blev chockade och visste inte alls vad vi skulle göra.
Vi gick ut och satte oss. Så kom Frida Isaksson körande med moppen, hon sprang fram till oss och grät. Hon frågade oss om vi inte var ledsna, då kunde ingen av oss hålla oss utan alla brast i gråt. Vi stod där och grät. Vi bestämde med Frida att möta upp henne bakom h-huset. Mamma kom och körde oss till skolan. Vi mötte upp Frida och mötte de andra på skolan. Alla grät, ingen kunde fatta att detta verkligen var sant.
Vi samlades och någon från kyrkan kom och pratade med oss och berättade vad som hade hänt. Vi fick veta att hon tagit självmord och det var hemskt att höra. Det var en av de lärare vi hade som verkligen stod oss närmast. Vi alla gick sen in till mediateket för där hade de gjort en minnesstund för henne med ett fint kort på henne och en bok som alla fick skriva i.. Vi gick upp till h-huset och skulle få pizzan, men ingen var speciellt hungrig. Vi satte på någon film som fick oss alla på bättre humör.
Det var inte precis såhär vi ville spendera de sista timmarna tillsammans men jag är tacksam över hur jävla bra klassen var. Om vi inte hade vart så nära varandra som vi verklignen var så hade detta vart mycket jobbigare. För nu tröstade alla varandra och det behövdes..
Skolavslutningen som var dagen efter var svår, rektorn höll tal och många tårar föll även denna dag. DEt fanns lycka i det hela med men kändes konstigt att inte Monia fanns där med oss.
Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant. Jag brukar se henne på stan, eller jag ser i syne och tänker "åh där är Monia" Men sen märker jag att det inte är hon. Jag vet inte varför jag skriver allt detta nu, men jag ville bara skriva av mig lite.
Idag är det 112 dagar sen det hände. Jag hoppas verkligen att du har det bra Monia, vi tänker på dig och saknar dig. R.I.P <3
Här är bilden på mig och Emilia som jag hittade.
skolavslutning
Godnatt.
Just nu ligger jag och jag och kan verkligen inte sova.. Det är i sånna här tillfällen man tänker som mest, på allt verkligen. Jag har kollat igenom massa gamla bilder och hittade en på mig och Emilia uppe i svengelskasalen. Jag minns det som igår.
Jag och Emilia hade sovit över hos Alexandra den natten och det var sista dagen tillsammans med klassen. Vi skulle ha det mysigt och gå till stranden tillsammans och äta pizza och sånt. Andrea ringde Alexandra precis innan vi skulle gå ut för att vänta på min mamma som skulle köra oss till skolan och vi hörde att det var något som inte stämde, något var fel i hennes röst. Hon sprang upp till oss och berättade att Monia var död, vi kunde inte fatta det och det kan jag inte än idag. Vi blev chockade och visste inte alls vad vi skulle göra.
Vi gick ut och satte oss. Så kom Frida Isaksson körande med moppen, hon sprang fram till oss och grät. Hon frågade oss om vi inte var ledsna, då kunde ingen av oss hålla oss utan alla brast i gråt. Vi stod där och grät. Vi bestämde med Frida att möta upp henne bakom h-huset. Mamma kom och körde oss till skolan. Vi mötte upp Frida och mötte de andra på skolan. Alla grät, ingen kunde fatta att detta verkligen var sant.
Vi samlades och någon från kyrkan kom och pratade med oss och berättade vad som hade hänt. Vi fick veta att hon tagit självmord och det var hemskt att höra. Det var en av de lärare vi hade som verkligen stod oss närmast. Vi alla gick sen in till mediateket för där hade de gjort en minnesstund för henne med ett fint kort på henne och en bok som alla fick skriva i.. Vi gick upp till h-huset och skulle få pizzan, men ingen var speciellt hungrig. Vi satte på någon film som fick oss alla på bättre humör.
Det var inte precis såhär vi ville spendera de sista timmarna tillsammans men jag är tacksam över hur jävla bra klassen var. Om vi inte hade vart så nära varandra som vi verklignen var så hade detta vart mycket jobbigare. För nu tröstade alla varandra och det behövdes..
Skolavslutningen som var dagen efter var svår, rektorn höll tal och många tårar föll även denna dag. DEt fanns lycka i det hela med men kändes konstigt att inte Monia fanns där med oss.
Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant. Jag brukar se henne på stan, eller jag ser i syne och tänker "åh där är Monia" Men sen märker jag att det inte är hon. Jag vet inte varför jag skriver allt detta nu, men jag ville bara skriva av mig lite.
Idag är det 112 dagar sen det hände. Jag hoppas verkligen att du har det bra Monia, vi tänker på dig och saknar dig. R.I.P <3
Här är bilden på mig och Emilia som jag hittade.
skolavslutning
Godnatt.
Kommentarer
Trackback
