iisabelln

Två år sen ungefär som jag såg dig första gången.
Hos tandläkaren, vi var där båda två.. Två dagar i rad,
exakt samma tid. Du var brun och jag kunde inte slita
mina ögon från dig. Jag sa till en kompis att jag sett en
som jag aldrig sett förut. Sen såg jag, hon och min mamma
dig på ica skreastand engång. Sen dess såg jag dig hela tiden..
På stranden såg jag dig väldigt ofta och när jag var på gymnasietskolan
på öppet hus så såg jag och min vän dig hela tiden överallt.

Du addade mig på bilddagboken sen på facebook, så frågade du
efter min msn och jag frågade efter numret. Vi började snacka
en hel del.. Jag och några vänner var i stan och det var du med
med massa andra.. Så smsade vi med varandra och när vi gick
förbi varandra så hälsade vi bara lite blygt och jag vågade inte
snacka med dig..

Jag var på en fest och du smsade mig och sa att jag skulle fixa
in dig, det gjorde jag med. Vi umgicks vi hela kvällen och jag tyckte
allting kändes så himla underbart.. Jag tyckte verkligen om att vara
i din närhet. Det kändes så perfekt allting med dig..
Vi snackade mer och mer..

Efter den kvällen ville jag inte få dig ur mina tankar.. Jag kunde inte.
Det fanns bara du där, och jag kunde inte förstå hur allting kunde
bli som det blev med mina känslor jag fick för dig.. Men du verkade
så intressant och jag ville inget hellre än att lära känna dig..
Jag berättade mina känslor för dig när vi satt på grand och du
sa att du ville försöka få det till nått. Du tog min hand och vi gick
tillsammans genom grand. Jag tyckte om det, din hand passade
så bra i min på något sätt.

Sen när jag skulle gå åt mitt håll och du åt till så pussade du mig
på kinden och bara det fick mig att lyfta från marken..
Dagen efter var det fest i skogstorp och jag bad dig komma dit
och det gjorde du. Vi umgicks en del då med och jag kände mig
så glad med dig..
Även fast vi inte kände varandra så kändes det verkligen som det.

Denna kvällen fick jag en del kyssar av dig och jag svävade på
moln och du försvann inte ur mitt huvud. Jag ville bara vara med
dig, hela tiden.
Tre dagar efter det så var det tisdag och jag gick hem till dig
efter skolan som vi hade bestämt, du mötte mig vid netto. Jag
var så nervös hela dagen och kunde inte tänka på nått annat.
Jag kunde inte koncentrera mig på nått. Bara på dug..
När vi kom hem till dig så satt vi på din systers rum och kollade
på film, vi båda var ganska bluga för varandra och ganska tysta.
Vi kollade på step up 2. När vi satt där så tog du min hand och
bara det kändes så perfekt.. Dina kyssar var magiska på nått sätt.
Och allt var så perfekt. När mamma kom och hämtade mig ville
jag inte hem och vi båda ville vara mer med varandra.

Vi började umgås väldigt mycket, sov över och träffades dagar och
kvällar. Allt med dig var så bra. Efter några månader bestämde vi att
vi skulle bli tillsammmans. Så det var torsdag och jag sov hos dig den
sjätte till sjunde januari och när klockan slog 00.01 sa du "nu är vi tillsammans".

Nu sitter jag här tre månader efter och skriver detta med mina ögon
fulla med tårar och tänker på hur bra allt var då..
Hur kunde det kännas så fel för min del eftersom det kändes som en
dans på rosor genom den hela andra tiden?
Varför blev allt fel? Och varför kände jag såhär nu?

Jag kände att jag inte fick den tid och den kärlek som jag behövde
och ville ha med dig.. Tyvärr så kan det inte alltid bli som man väntat
sig. Eller hur?
Jag har hoppats alldeles för mycket och trodde att allt skulle vara helt
annorlunda.

Vi var två helt olika personer som tyckte om varandra men inte funkade
så bra ihop. Det kändes bra med dig men ändå inte, jag gjorde det
som kändes bäst för mig. Jag kunde inte leva med nått som inte var
som jag trivdes i.
Men när jag låg i din famn så kände jag sån trygghet, när du höll
min hand och när du kysste mig, det var så bra.
Men det fanns mer som jag tyckte var fel än rätt. Det var inte du
som gjorde nått fel, det var bara det att det var mina känslor som
det blev fel på, de räckte inte till..

7januari - 3april
tack för allt Adam Johansson <3